Det här är en essä som från början publicerades i ETC. Om du vill stödja en feministisk, socialistisk tidning (JA, det vill du såklart!) kan du gå in och prenumerera på www.etc.se.

Bland de oräkneliga avslöjanden om övergrepp och trakasserier som framkom under metoo, blev det tydligt hur stor roll omgivningens tystnad har spelat för att möjliggöra förövarnas framfart.

Det var en förödande tystnad som i flera fall, exempelvis Harvey Weinsteins, gjorde att övergreppen kunde fortgå i flera decennier.

Jag tänker på den dånande tystnaden när jag läser Vanessa Springoras uppmärksammade bok ”Samtycket”. Den skildrar hur Springora som 14-åring utsätts för en 36 år äldre pedofil, författaren Gabriel Matzneff, en sedan många år upphöjd kulturman i Frankrikes kulturelit. De inleder en ”relation” som knappast sker på jämlika villkor och som lämnar henne sargad, psykotisk och i många år framåt skadad i sin relation till män och sin egen sexualitet. Boken igenom – och stora delar av sitt vuxna liv – brottas hon med komplexiteten som ligger i att å ena sidan erkänna att hon varit utsatt för övergrepp å andra sidan hantera att hon samtyckt till ”förhållandet”: Hon var trots allt förälskad, kände åtrå och inte minst bekräftelse från Matzneff.

Att omgivningens vuxenvärld inte reagerade nämnvärt på deras ”relation” gjorde det än svårare för henne att inse hur illa hon for. Att tidsandan präglades av 70-talets sexualliberala frigörelse – ”Bejaka alla begär och bekämpa alla former av förtryck” – hjälpte knappast heller. Moralism ansågs borgerligt och något man borde göra uppror mot.

Det är i den kontexten Matzneff kommer undan med sin essä ”De under 16 år”, en sorts manifest för minderårigas sexuella frigörelse som förespråkar att unga bör blir sexuellt upplärda av äldre. Precis som han kommer undan med sina litterära skildringar av hur han åker till Filippinerna och har sex med nioåriga pojkar (det vill säga våldtar små barn), samt att så gott som ingen av dem han har förhållanden med är över 16 år.

Detta är texter som till viss gör skandal, men också ger honom berömmelse. Och hans försvarare tillhör den absoluta kultureliten: Beauvoir, Sartre, Roland Barthes är bara några exempel.

Befästelsen av Matzneff som hyllad författare sker även officiellt i form av stipendier, statlig konstnärslön och prestigefyllda priser som tillfaller honom så sent som 2013. Samtidigt tvingas Springora uppleva hur Matzneff förvandlar henne till en fiktiv figur innan hon ens hunnit bli vuxen själv. Han skildrar henne och deras relation gång på gång i flertalet böcker och texter, använder sig skamlöst av brev hon skrev till honom som 14-åring. Gör om deras förhållande till en storslagen kärlekshistoria och skildrar sig själv som den stora hjälten, den enastående älskaren.

”Hans litterära metod är att alltid förvränga verkligheten så att han själv framställs i smickrande dager”, skriver Springora och konstaterar uppgivet att det är just detta att förneka gärningens allvar som kännetecknar sexualförbrytare.

”När man läser honom får man närmast intrycket att han satts till världen för att skänka tonåringar den lycka de förmenas av en småskuren kultur, hjälpa dem till självkännedom, avtäcka deras sensualitet, utveckla deras förmåga att ge och ge av sig själva.

En sån storsinthet skulle nästan förtjäna en staty i Luxembourgträdgården.”

Men, frågar sig Springora, om det nu är olagligt att ha sex med en minderårig, hur kommer det sig då att ingen reagerar när det skildras i en text? Om en vanlig människa skrivit på sina sociala medier om hur han hade sex med små barn hade rättsväsendet ingripit. Tillhör konstnärer en egen kast, en högtstående människa som ges oinskränkt mandat? En särskild aristokrati med särskilda privilegier?

Ursäktar litteraturen verkligen allt?

Jag tar med mig hennes fråga och plockar fram en bok som funnits med mig under tiden jag läst Springoras ”Samtycket”, Stig Larssons självbiografi ”När det känns att det håller på ta slut” från 2012.

Precis som Matzneff är Larsson ett självutnämnt geni och precis som Matzneff omger han sig med delar av svenska kultureliten, och precis som Matzneff har vänner i Franska Akademien är flera av Stig Larssons närmaste vänner medlemmar i Svenska Akademien. Även Larsson har erhållit otaliga stipendier (flera av dem från just Svenska Akademien), prestigefyllda priser och goda recensioner. De har båda två så kallad konstnärslön (statlig inkomstgaranti).

Och precis som Matzneff vill han med spelad blygsamhet ge sken av en tillvaro där unga kvinnor kastar sig över honom.

Jag vet inte, men antar, att verkligheten eventuellt är en aning tillrättalagd även hos Stig Larsson.

Men det finns också scener där en mörkare sida skymtar fram, som om Larsson vill ge sanna glimtar av sitt verkliga jag, bakom det pinsamma, falska skrytet.

Larsson skildrar hur flera kvinnor från 80-talet och framåt velat att han ska göra dem illa. Skära dem, binda dem, piska dem, ha hårt sex med dem. Till en början skriver han att han blev perplex men hur han sedan ställde upp på deras önskningar och rentav blev ”ganska bra på det där”.

”Och framförallt, det var ju så praktiskt. Om du var på ett ställe och fick syn på en tjej som såg – hur ska jag säga? – överdrivet skör ut, kunde du nästan utgå ifrån att hon hade en masochistisk läggning. Då gick jag fram till henne och sa åt henne att hålla käften och gå ut och ställa sig och vänta på mig tills jag kom ut.”

Berättelsen om en man som medvetet siktar in sig på sköra, unga kvinnor som kommenderas hem för BDSM-sex skiljer sig fundamentalt från den bild han har gett oss i scenen innan, där han framställer sig själv som en schysst kille som bara uppfyller kvinnornas önskan.

Än tydligare blir hans förövarroll i scenen som följer, där han beskriver hur han fått med sig en tjej hem som han bundit, piskat och sen tränger in i analt. Men som sedan börjar gråta.

”Jag, fortfarande med kuken i hennes anus, försöker trösta henne.”

Han avbryter och skjutsar hem henne till hennes föräldrar – hon bor alltså fortfarande hemma? – och försöker enligt egen utsago vara så gullig som han kan, eftersom han uppenbarligen inser vad han gjort. Eller som han skriver med egna ord: ”Det går inte att undvika tanken om att jag fan inte får åka fast för det här.”

Jag undrar vad den kvinnan känner när hon läser Stig Larssons skildring av det övergrepp hon utsätts för i hans biografi? Om hon känner samma maktlöshet och förnedring som Springora i Matzneffs skildringar av henne?

Det märkliga är hur män som Matzneff och Larsson kan publicera den här typen av skildringar, och ändå komma undan med det. Hur de rentav kan fortsätta bli hyllade, prisade, utgivna. Porträtterade som ”stora genier”, ett epitet de använder om sig själva men som påfallande ofta plockas upp av journalisten som för tillfället skriver om dem.

Varför är det så få som reagerar?

I en intervju med Malou von Sivers i TV4 samma år som hans biografi kommer ut får han frågan om hans uttalande om att 13 åriga flickor ”smakar bättre i fittan än äldre kvinnor”.

Larsson svarar:

”Det blir ju så att när man slickar en tjej, PH-värdet i vaginan förändras drastiskt fem år efter att hon kommit i puberteten och det är det som gör att tjejer smakar syrligare och också har lättare att inte få klamydia.”

Även om Malou von Sivers knappast ser gillande ut kommer inga kritiska följdfrågor, istället frågar hon vilken bild han ger av sig själv i detta. Varpå Larsson svarar att han inte bryr sig om vad folk tycker om honom.

Förutom i en intervju i Expressen (12 nov 2012) hittar jag ingen kritik eller ens upprördhet mot hans biografi, vare sig bland allmänhet eller på kultursidorna.

Precis som i fallet Jean Claude Arnault (för övrigt en av Stigs nära vänner) tycks det snarare vila en slags Enfant terrible-aura kring honom. Någon slags offentlig hemlighet som många känner till och som han dessutom själv skildrat, precis som Matzneff, och som av något outgrundlig och sunkig anledning tycks fungera som en skyddsmantel.

Jag googlar gamla recensioner för att se om jag missat något, men nej, recensionerna i de största dagstidningarna är samstämmigt positiva.

Springoras fråga, om litteraturen ursäktar allt, ekar när jag läser recensionerna och de smickrande intervjuerna. Stig Larsson odlar, precis som Gabriel Matzneff, sin status som rebell och outsider som lever ett liv fritt från småborgerliga värderingar. Trots det åtnjuter de båda borgerlighetens ekonomiska och sociala skydd i form av priser, stipendier och konstnärslön. Matzneff är utgiven på ett av Frankrikes största förlag, Gallimard, Stig Larsson ges ut av Bonniers. Något han själv tycks vara väl medveten om vad det innebär när han i tackordet till sin biografi skriver:

”Att blir utgiven på Bonniers medför automatiskt en trygghetskänsla”.

Det är som sagt omgivningens tysta medgivande som möjliggör såväl rena övergrepp som sunkig kvinnosyn och trakasserier – om de så sker litterärt eller som i Larssons och Matzneffs fall, både litterärt och i verkligheten.

I Frankrike har omgivningen tack vare Vanessa Springoras modiga bok äntligen reagerat på Matzneffs övergreppslitteratur i ett plötsligt och alldeles försenat uppvaknande. Frågan är när vi i Sverige kommer göra detsamma?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *