Igår var recensionsdagen för Happy Happy. Vanligtvis brukar jag hata recensioner; det är läskigt att andra människor ska bedöma och nagelfara det du suttit och slitit och kämpat med i åratal. En bok är sällan perfekt och ofta finns massa saker man hade kunnat förbättra, men grejen med recensioner är ju att du får den där kritiken när boken redan är tryckt och färdig. Därför känns det så otroligt hopplöst och okonstruktivt. Kritiken kan vara helt relevant men det är ju ändå försent, och då blir effekten bara destruktiv. Därför brukar jag inte läsa recensioner och helt ogenerat förbli lyckligt ovetande. För att orka uppbåda allt mod och all kraft och sätta dig ner framför datorn och börja skriva på en ny bok. Som kommer innehålla nya prolem och nya brister…Well, med denna långa utläggning ville jag säga att känslan är en helt annorlunda när du medverkat/redaktörat en antologi. Om den dessutom heter Happy Happy -en bok om skilsmässa och redan väckt galna, arga reaktioner så känns recensionerna som varm choklad en kall vinterdag. Förutom några mycket ilskna i Aftonbladet och Expressen -otroligt intressanta eftersom de säger så mycket om det politiska klimatet vi lever i idag närd det gäller de här frågorna- så verkar de flesta andra vara betydligt mer positiva. Länkar några här för er som vill läsa mer!
Dela!
