Det här är en text som ursprungligen publicerades i ETC 10 dec 2020. Om du vill stödja en av de få vänster/feministiska/gröna tidningar som finns så teckna gärna en prenumeration!

Att vara feminist är att leva i ett tillstånd av måndag hela veckan. Alltför mycket går i cirklar istället för att röra sig framåt. För mer än tio år sen skrev jag en bok som heter Bitterfittan som handlade om bristen på jämställdhet i heterosexuella parrelationer. Den handlade om nyblivna mamman Sara som brottades med sin alltmer stegrande bitterhet och den gnagande frågan om det överhuvudtaget var möjligt att leva och älska jämställt i en värld som är så ojämställd. Den väckte en hel del upprörda reaktioner när den kom, många, företrädesvis borgerliga ledarskribenter, menade att den gav uttryck för ett bortskämt gnäll eftersom kvinnor i Sverige aldrig nånsin haft det bättre. Det var bara att välja att dela upp hushållsarbete och föräldraledighet om det nu var vad man ville. De praktiska förutsättningarna för jämställdhet finns ju i ett land som Sverige, så varför gnällde hon? Alltså jag. 

Ofta framfördes även argumentet att det var kvinnorna själva som valde att ta ut merparten av föräldraledighet medan de stackars männen fick nöja sig med de ynka två månader som var och fortfarande är, vad män i snitt tar ut av den gemensamma föräldraledighetens 14 månader.

I DN kunde vi häromdagen (8/12) läsa om en ny studie som enligt en professor i kognitiv psykologi, Sverker Sikström, visade att kvinnor upplevde sig ha för lite makt i det offentliga livet medan män å sin sida upplevde sig ha för lite makt i det privata livet, vilket professorn menade förändrade hela synen på makt och genus, ja rent av hela jämställdhetsdebatten.

Som om det gick att likställa makten över att bestämma inredningsdetaljer i ett hem med att vara till exempel underrepresenterad på politisk eller ekonomisk nivå. 

Det påminner en hel del om de gamla så kallade jämställdisterna Pär Ström och Pelle Billing som under några år runt 2010 härjade på sina antifeministiska bloggar och drev tesen om det strukturella mansförtrycket som de menade pågick. Exemplen var absurda och ofta skrattretande, som att krogshowen Ladies night var ett exempel på mansförtryck eftersom de bara släppte in kvinnor i publiken. Av samma anledning var organisationen Kvinna till Kvinna mansförtryck eftersom de riktade sin hjälp mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor var betydligt överdrivet, i själva verket var det stora problemet den utbredda mansmisshandeln. Och så vidare. Ström och Billings projekt gick att garva åt, och under några år var vi många som också gjorde det, de var trots allt bara två stollar med en lång svans av flitiga nättroll.

När däremot en professor nu ägnat tid och pengar åt att bedriva sån här ”forskning” fastnar skrattet i halsgropen. Trumpland here we come. Inte bara för att intervjupersonerna var amerikaner vilket gör det aningen svåröversatt till svenska förhållanden, men också för att studien beskriver ”upplevd” makt/maktlöshet, vilket knappast är detsamma som faktisk makt.

Den faktiska makten är att kunna dumpa en del av hushållsarbetet på sin partner för att istället ägna sig åt sin karriär. Vilket många män gör enligt statistiken.

Kvinnor utför en timma mer obetalt hushållsarbete varje dag jämfört med män. Sju timmar mer per vecka eller 364 timmar per år. 364 timmar som kvinnor kunde ägnat åt betydligt mer uppiggande aktiviteter än att städa och laga mat. Men i professor Sikström ”forskning” nämns inte denna faktiska ojämställdhet. Inte heller nämns det faktum att den vanligaste frågan som bankmän får från kvinnor är ”Har jag råd att skilja mig?” En inte oväsentlig aspekt av att kvinnor tjänar i snitt 83% av mäns lön.

För att inte nämna det känslomässiga arbete som kvinnor utför, projektlederiet som innebär att vara den som tydligen ska komma ihåg alltifrån släktingars födelsedagar till barnens gympapåsar, till att ta det sociala ansvaret för släkt och vänner och se till att dessa med jämna mellanrum blir bjudna på middag.

Att det på något mystiskt sätt skulle vara kvinnors fel att män upplever (obs upplever) sig som maktlösa delar Sikström med många män, inte minst incelmännen som han också nämner i artikeln i DN.

”De (incelmännen) uttrycker ett starkt missnöje med att inte få ha relationer med kvinnor. Så vill vi ju inte att det ska vara, men det är ett exempel på att det är något som ligger och kokar under ytan.”

DNs ledarskribent Erik Helmerson är inne på samma spår i sin text (DN 8/12) om Sikströms forskning och skriver att ”mycket skulle se annorlunda ut om männen fick/avkrävdes en större plats i privatlivet.”

Det är alltså kvinnornas ansvar att ge/kräva männen på mer utrymme i familjelivet enligt Helmerson/Sikström.

”På samma sätt kanske kvinnor skulle se fördelar med att släppa familjekontrollen? Det är inte kontroversiellt att kräva att männen tar ett kliv tillbaka i yrkeslivet. Hur är det att antyda samma sak om kvinnor i det privata?” Skriver Helmerson som om problemet var ett gäng neurotiskt kontrollerande, dominerande kvinnor som inte lät männen delta i familjelivet.

Måndag hela veckan som sagt. Vi har hört det förut. Jonas Thente skrev redan 2014 i DN (22/4) en artikel där han menade att det var de vänsterintellektuella feministernas och antirasisternas fel att hatarna hatade eftersom hatarna kände sig bortsorterade och föraktade.

En osmaklig skuldförskjutning som dessutom haltade av samma anledning som Sikström nämner incelmännens kokande hat som en reaktion på kvinnors oberoende och (påstådda) lätthet att skaffa partners i jämförelse med männen.

”Vi har byggt vår välfärdsstat på ett sätt som gör att man inte ska vara beroende av sin partner för att klara ekonomi, barnpassning och så vidare. Men i och med det så är kvinnor inte lika beroende av män i dag. Det gör det lättare för en kvinna i Sverige att leva utan män. Och det gör att män får det väldigt svårt i det privata livet”, säger Sikström i DN.

I själva verket finns vårt samhälles mest marginaliserade och fattiga inom kvinnodominerande yrken. Varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär. Enligt ovannämnda herrars logik borde det vara dessa och alla andra maktlösa kvinnor i vår värld som spred hat och hot på nätets mörkerforum och som då och då omsatte hatet i praktik genom att begå masskjutningar.

Forskaren Carin Holmberg (som om någon borde vara professor vid det här laget!) påpekade en gång i en intervju med mig att det var märkligt att män som i alla andra sammanhang är dokumenterat duktiga på att ta plats, löneförhandla, bli chefer och hamna på högt uppsatta positioner i vårt samhälle överlag, skulle vara så hjälplösa just när det kommer till hemmets sfär. Att de så plötsligt och oförklarligt hade så svårt att kräva till exempel halva föräldraledigheten, eller kräva att få laga mat eller städa eller tillbringa mer tid med barnen, när de i alla övriga aspekter av livet inte visade några tecken på svårigheter att ta utrymme och syre.

Eller som en klok kvinna kommenterade på mitt instagram apropå detta; om mäns inredningsintresse verkligen var så stort och förbisett som Sikström, Helmerson mfl påstår, hur kommer det sig då att de allra flesta ensamstående mäns lägenheter man nånsin bevistat alltid är så slående fult och opersonligt inredda? Nu när de inte har någon kvinna som står i vägen för deras påstådda inredningsvurm, så att säga.

Om den här sortens forskning som Sikström presenterar ska vara underlag för en ”förnyad” jämställdhetsdebatt och påstås tillföra nytt ljus över synen på makt och genus så bådar det inte gott. Upplevelser (som också kan kallas anekdotisk evidens) förvandlas till fakta, upplevd makt jämställs med verklig makt och fokus förflyttas från de stora verkliga problemen som rör genus och makt. Ett Trumpland där alternativa fakta och upplevelser blir ”sanningar”.

Snacka om måndag hela veckan.

Som vanligt alltså.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *