Om Liberia, Weinstein och hur allt hör ihop och om att inte förlora hoppet trots att allt ibland känns nattsvart.

Jag befinner mig på ett loppigt kackerlackshotell i Gbarnga, Liberia när jag nås av nyheten om att Harvey Weinstein fällts för två av sina många (över 80) sexualbrott som han anklagats för. Solen håller just på att gå ner och syrsorna låter vansinnigt upprörda. Eller möjligen exalterade. Vi har just kommit tillbaka till hotellet efter en hel dags intensiva möten och intervjuer med kvinnoorganisationen Rural Women Rights Structure och nu sitter jag dammig och svettig, yr av vätskebrist och ingen mat sen frukost och känner mig plötsligt upplivad trots allt. Det är något alldeles särskilt med att motta den nyheten här, i ett av världens fattigaste länder där 75% av alla flickor och kvinnor utsatts för sexuella övergrepp (enligt WHO). Det blir en symbol för hur sexuella övergrepp inte känner några geografiska, kulturella, eller ekonomiska gränser. Det sker såväl bland de rika och kända som här ute på landsbygden. Tystnadskulturen och skammen som skyddar förövarna är densamma i såväl Hollywood som Gbarnga. Straffriheten för förövarna världen över är kolossal. När någon så mäktig som Weinstein till slut fälls, efter åratal av mörkläggning och feg tystnad blir det därför en seger för världens alla kvinnor som inte blir hörda, trodda eller får någon juridisk rättvisa skipad. Det blir också en signal till alla män att historien faktiskt kan komma ikapp dem, när de minst anar. Plötsligt kan en metoovåg dra över världen och kvinnor kan genom andra kvinnors vittnesmål, plötsligt få oanad styrka och mod att bryta den livsfarliga tystnadskulturen. Även om övergreppen skedde för tio eller tjugo år sen. Det är därför det är så viktigt att aldrig sluta kämpa, även om det kommer dagar då hela systemet känns som en global, patriarkal konspiration.

De kvinnor jag möter under de här dagarna i Liberia vägrar ge upp att söka rättvisa, trots att deras rättssystem är under all kritik. I små lerhyddor med plåttak, utan toalett eller rinnande vatten, med ytterst få ekonomiska medel eller personalresurser, bedriver de under olika namn organisationer och center som i praktiken fungerar som akutmottagningar för flickor och kvinnor.

Gemensamt för dem alla, inser jag efteråt, är att deras respektive organisation inte bara gör en sak, utan allt möjligt. Som Nelly i slummen i Monrovia, vars organisation West Point Women fungerar som allt ifrån skyddat boende för misshandlade kvinnor, vård och stöd till våldtagna, sexualundervisning för tonårsflickor, kuratorssamtal för de som traumatiserats. Samma sak med Nowaii och hennes organisation RWRS i Gbarnga som även fungerar som ett skyddat boende för flickor som tvingas fly för att undkomma könsstympning, men som också jobbar med att göra kvinnor ekonomiskt självförsörjande genom odling, samt anordnar kurser för tonåringar i trakten om olika slags preventivmedel. Var vi än kommer samma sak. Ordet ”stark” är utslitet och klyschigt, men det är det första ord som slår mig när jag möter dem. Fast vid närmare eftertanke är de inte bara starka, de är urkrafter. Eldsjälar som med extremt små medel, vigt sina liv åt att göra livet bättre för flickor och kvinnor.

Trots att jag de här dagarna får höra berättelser som är så vidriga att de inte går att återge, trots alla vittnesmål om fruktansvärt lidande, om ett land som först drabbas av inbördeskrig i fjorton år för att sedan, när de nästan är på väg att återhämta sig, drabbas av Ebola, så är det hoppet som lyser starkast. Att göra det man kan och vägra låta uppgivenheten ta över trots att de grundläggande strukturella problemen är gigantiska.

När jag kommer hem läser jag att vissa fnyser åt att Weinstein bara fälldes för två av mer än åttio anklagelser om sexualbrott. Jo, det är förvisso åt helvete och en perfekt återspegling av hur stora delar av världen värderar och (inte) lagför sexualbrott.

Men med Nowaii och Nelly levande i mitt minne, orkar jag inte gå in i hopplös ilska just nu. För en kort stund tänker jag tillåta mig att vara glad över att han åtminstone fälldes. Tänka att det faktiskt betyder något mer för fler än bara de två kvinnor som fick någon slags juridisk upprättelse.

Jag tänker unna mig att umgås med hoppet om så bara för en kväll, innan det är dags att kavla upp ärmarna och fortsätta kampen för att flickor och kvinnor världen över ska få leva sina liv fria från våld och övergrepp.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *