Äntligen är boken jag slitit med i flera år färdig, tryckt och redo att möta sina läsare. Befrielsen heter den (läs mer om den HÄR)och handlar om det sexuella våldet som finns i alla flickors och kvinnors liv i någon form -även om du varit utsatt eller inte så finns det i vår absoluta närhet och påverkar oss på olika sätt.

Den här berättelsen handlar om en serievåldtäktsman som härjar i en liten stad och tvingar kvinnorna att rita om sitt rörelsemönster utifrån rädsla. Men en grupp kvinnor har fått nog. De är trötta på att år efter år demonstrera, protestera, debattera. Trötta på att ingenting händer, att våldet snarare ökar, trots lagstiftning och polisiära insatser. De bildar en Kvinnornas Befrielsefront och beslutar sig för att överfalla och misshandla oskyldiga män så länge som serievåldtäktsmannen får gå fri.

Tanken på att kvinnor någon gång skulle börja slå tillbaka tycks vara extremt provocerande –trots att vi har tusentals exempel på motsatta berättelser. Våra teveapparater och bokhyllor är överfulla av kriminalserier och filmer som skildrar våldtagna, misshandlade, mördade oskyldiga kvinnor. Det går inte att slå upp en dagstidning en enda dag på året som inte innehåller minst en notis eller artikel om en våldtagen, överfallen, misshandlad eller mördad kvinna. Små notiser som blir som påminnelser om hur världen ser ut. Små notiser som bidrar till normalisering, avtrubbning och överacceptans inför det sjuka faktum att en tredjedel av världens alla flickor och kvinnor någon gång utsätts för allvarligt våld under sin livstid (enligt WHO bland annat).

Vid det här laget har jag hunnit göra några intervjuer och det intressanta är att journalisterna öppnat intervjuerna med att fråga hur det kommer sig att jag skrivit en bok som handlar om att kvinnor slår ner oskyldiga män. Just detta med oskyldiga män tycks vara en trigger. Något de hakar upp sig på och återkommer till flera gånger (se och lyssna på intervjuerna HÄR och HÄR -ca 16 min in i programmet).

Nu råkar det ju vara så att min berättelse framförallt handlar om en serievåldtäktsman som överfaller och våldtar oskyldiga kvinnor, men återigen blir det tydligt att det är skillnad på våld och våld. Våldet mot kvinnor ser vi knappt längre eftersom vi är så vana och avtrubbade. Det motsatta scenariot, dvs att kvinnor skulle börja slå och misshandla oskyldiga män bryter mot normer och invanda föreställningar. Får oss att reagera.

Vill därför passa på att göra några klargöranden för alla som eventuellt undrar och får en missvisande bild av boken och dess tema.

  1. Min bok handlar om det sexuella våldet mot flickor och kvinnor och det faktum att vi lever i en värld där detta våld är så omfattande att vi blivit avtrubbade inför dess existens. Våldet har blivit normaliserat och behandlas som om det vore ett naturligt inslag i vår kultur (i allas kulturer, våldet känner ju inga geografiska eller kulturella gränser utan finns i vartenda jäkla hörn i världen). Jag vill bryta denna avtrubbning genom att vända på perspektivet och låta en grupp kvinnor slå tillbaka. Ett tema som bland andra återfinns i Stieg Larssons milleniumtrilogi och hans hjältinna Lisbeth Salander. Stephen King är en annan författare som i flera romaner skildrat kvinnor som slår tillbaka. I filmens värld finns tex Tarantinos Kill Bill och Thelma & Louise mfl. Om Stieg hade hetat Stina eller Stephen hetat Stephanie är sannolikheten stor att de hade kallats för manshatare och avkrävts på svar om varför de valt att skriva sina böcker. Nu råkar de istället vara män och av någon anledning uppfattas temat ”kvinnor slår tillbaka” inte lika provokativt om det är en man som skrivit som om det är en kvinna.

Min bok undersöker också den existentiella, filosofiska frågan om hur man ska kunna vara god i en värld som är så ond. Ett tema som många andra författare och dramatiker sysslat med, tex Berthold Brecht (Bla ”Den goda människan från Sezuan” och ”Heliga Johanna från slaktarhusen”). Ett tema som leder oss in i nästa punkt:

  1. Jag vill sätta det våldsamma motståndet som Kvinnornas Befrielsefront gör i ett politiskt sammanhang. Om vi tittar på andra politiska frihetsrörelser så är det flera av dem som till slut kommit till en punkt där de ansett att det inte längre räcker med att demonstrera och protestera mot förtrycket. ANC fick till slut en väpnad gren, Medborgarrättsrörelsen fick Svarta Pantrarna, Arbetarrörelsen har flera exempel då grupper tagit till våld för att bli hörda. Kolonialismen har också flera exempel på våldsamt motstånd mot förtryckarna (Algeriet tex och flera andra koloniserade länder i Afrika). Att feminismen inte tagit till våld (än så länge) är i sammanhanget ganska konstigt om man betänker det vansinniga förtryck som många kvinnor lever under i flera delar i världen.  Även här i Sverige som -till skillnad från många andra länder- har en bra lagstiftning och kommit långt i jämställdhetsarbetet och representation, så finns det ingenting som tyder på att våldet mot flickor och kvinnor minskar. Tvärtom. 2006 kom FNs speciella rapportör om kvinnovåld, Yakin Ertürk hit för att hon tyckte det var så anmärkningsvärt att vi hade så alarmerande höga våldssiffror med tanke på vår lagstiftning och jämställdhetsarbete. Med andra ord: Sverige är inget undantag om någon nu trodde det.
  2. Apropå Knausgård-debatten så har jag läst många skribenter som lately skyndat till hans försvar och hävdat att en författare måste kunna stå moraliskt fri från sitt verk. Dvs att det hen skriver i en bok inte per definition är detsamma som författarens åsikt. En författare/konstnär måste kunna skildra det fula, omoraliska utan att behöva stå till svars. Litteratur/konst kan och bör inte bara vara moraliskt uppbyggligt och försvarbar, tvärtom ingår det i konsten att undersöka det svåra och komplexa. Ondska tex.

Nu räknar jag självklart med att alla Knausgårds fotsoldater kommer skynda till försvar för min skildring av Kvinnornas Befrielsefront. Det ska bli så fint att få ta del av deras välvilliga tolkningar av min text och försvar av den konstnärliga friheten. Precis som det ska bli intressant att följa alla de kritiska utfrågningar och ansvarskrav av samtliga  deckarförfattare som år efter år skildrar mord, överfall och våldtäkt på oskyldiga kvinnor i sina böcker och teveserier.

Med detta sagt. Det ska bli väldigt intressant att se hur den fortsatta debatten kommer låta. Vilka frågor som kommer ställas. Vilka frågor som INTE kommer ställas. Vilka anklagelser som kommer slungas. Vilka försvarare som kommer resa sig upp. Vilka som kommer förbli tysta.

Oavsett vad så hoppas jag att vi bryter den feta avtrubbning vi alla lever med. Vår blindhet inför våldet. Att vi slutar betrakta våldet mot kvinnor som ett slags naturligt, oföränderligt faktum som liksom bara är och pågår i all evighet amen.

Det är min önskan att min bok kan bidra med detta. Jag tror det typ var en av anledningarna till att jag skrev den överhuvudtaget.

Mer info om boken? Läs HÄR.

 

 

 

One Response to Befrielsen är här! (eller inte…)

  1. Sven Jacobsson skriver:

    En utmärkt välskriven berättelse med nutidskänsla, realism, drömmar och besvikelser. Befrielsen behöver läsas av alla tänkande och kännande, både män och kvinnor som avskyr det sexuella våld som förpestar tillvaron och hämmar kvinnors liv. Som man får man en hudnära lektion i det tvång som risken för våldtäkt skapar hos kvinnor. Det är mycket skickligt beskrivet Maria och det är samtidigt lättläst och mycket tänkvärt.
    Greppet med befrielsefronten är egentligen genialt men nog främst för att det blixtbelyser orättvisorna och maktstrukturerna. Detta med slumpvalda offer kan skenbart verka galet men är nog det som ger hela boken en ytterligare dimension. Kan vi få en ärlig debatt i samhället om att skarpt särbehandla alla brott av sexuell art, våldtäkt, pedofili, nätövergrepp etc. skulle det kunna ge verkliga förändringar. De män som inte förstår att alla förlorar på att kvinnor upplever rädsla och begränsningar, de behöver en ögonöppnare. Befrielsen är just en sådan ögonöppnare!
    Sven Jacobsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *