Det här är en krönika/essä som ursprungligen publicerades i ETC i aug 2020. Det är inte en recension, som en del missuppfattat den som. Om du vill stödja en feministisk, socialistisk tidning (JA, det vill du såklart!) -gå in och prenumerera på www.etc.se

Cowboyfeminister brukar vi kalla de kvinnor som lierar sig med män snarare än med andra kvinnor. Cowboyfeministerna vill ha del av de rättigheter som den feministiska rörelsen kämpat sig till men utan att behöva delta i det hårda arbete som föregår utvecklingen. De
kallar sig gärna feminister, men alltid följt av ett men: ”Jag är visserligen för rättvisa och jämlikhet men…”
Cowboyfeminister avskyr begrepp som systerskap men understödjer desto mer brödraskapet och patriarkatet.
De skryter gärna om att de har få kvinnliga vänner -det vet man ju hur kvinnor är, elaka, skvallriga och kan inte hålla ihop – utan föredrar männens sällskap. Särskilt män på maktpositioner som kan legitimera och upphöja deras egen status. Cowboyfeminister är helt enkelt kvinnliga varianter av misogyna gubbar eller med andra ord; kvinnor med ett svårartat internaliserat kvinnohat.
I Året med 13 månader kommer Åsa Linderborg ut som en genuin cowboyfeminist som i likhet med de män hon omger sig med, anser att feminismen gått för långt, är extremt, PK, manshatande och antiintellektuell.
Allra tydligast blir det i hennes upprördhet över metoo som Linderborg avfärdar som en religiös sekt för de redan frälsta, en häxjakt på stackars oskyldiga män.
”Varför”, undrar Linderborg, ”kunde de inte fortsätta dricka i baren om det var ett glas hon ville ha? Var det verkligen helt galet av mannen att tänka att kvällen nu går in i en ny fas?”och syftar på de kvinnor som följt med män upp på hotellrummet.
Hon läser de tusentals vittnesmål som under några månader hösten 2017 fyller såväl sociala medier som tidningar och känner ingen empati, bara leda:
”Det är historier staplade på varandra och jag påminns om hur uttråkad jag alltid blir av dem som påstår hur förhållandet mellan könen ser ut med egna anekdoter som exempel.”
För i Linderborgs värld handlar metoo antingen om besvikna, hämndgiriga kvinnor: ”Rotar man lite i de olika högarna av metoo-historier hittar man ofta just det: kvinnor som känner sig utnyttjade för att det första sexet inte ledde vidare till något mer eller större”. Eller så är det skryt över att man är sexuellt attraktiv. ”Metoo” , skriver Linderborg, har ”blivit en feministisk claim to fame att berätta att man har en kropp som män fantiserar
kring.”
Yngre vänsterorienterade kulturskribenter provocerar henne mer än alla andra. När en yngre kvinna skrivit en text i DN om metoo byggt på egna erfarenheter av sexuella trakasserier, tolkar Linderborg texten utifrån konkurrens i en sexuell kontext:
”Vad vill hon säga? Att de snyggaste kvinnorna har det jobbigast?”
Den yngre kollegan bör istället njuta av den (oönskade) manliga uppmärksamheten så länge det varar tycker Linderborg:
”Det fanns en tid när jag också kunde vrida om jacken på vem som helst. Jag spelade ut min kvinnlighet i alla sammanhang som den gav mig fördelar. Jag förstår om män ibland feltolkade situationen. Jag fattar också om andra kvinnor blev irriterade.”

Hon läser förundersökning mot Jean-Claude Arnault och blir förbryllad. Kvinnan som polisanmält honom beskriver flera våldtäkter, bland annat en där hon sover, men i Linderborgs ögon framstår hon som ”gåtfull”. Hon kan bara inte förstå kvinnans agerande och ”har svårt att bli upprörd” över de övergrepp som Arnault så småningom döms för.
Cowboyfeministen Linderborg verkar på det stora hela ha väldigt liten förståelse för kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp, särskilt de som vittnar om det under metoo. Hennes välvilliga förståelse och överacceptans för männen som anklagas är däremot oändlig.
Cissi Wallin reduceras till en nolla: ”Jag förstår inte vad hon har uppnått i sitt yrkesliv, mer än att hon gett sig på folk, Virtanen är ju inte den första. Hon är iskall, skrupelfri, jättesnygg och gängad med en mångmiljonär -hon är outhärdlig.” Fredrik Virtanen däremot, får gråta ut vid hennes köksbord. Samma sak med Oisín Cantwell som under någon av deras otaliga
promenader oroar sig för att även han ska bli anklagad för saker han eventuellt kan ha sagt till kvinnliga medarbetare ”när han är bakfull och stressad”. Linderborg tröstar med att det i så fall vore förfärligt -ännu ett tecken på hur lättkränkta kvinnor är, särskilt under hysteriska
metoo. Till skillnad från alla mesiga kvinnor som gnäller under metoo har Linderborg inget emot att bli kallad sexistiska tillmälen som Pudding eller Smulan från Oisín och de andra grabbarna som hon omger sig med. Med dem dricker hon alkohol, går promenader och äter kött; falukorv, råbiff, schnitzel i en enda stor, härlig, manlig köttsallad. Jan Guillou, Dan
Josefsson, Oisín Cantwell, Carsten Palmaer, Leif GW Persson, Fredrik Virtanen mfl. En av de få kvinnor hon umgås med är Lena Andersson, en ny bekantskap får vi veta, förenade i sitt förakt för metoos ”antiintellkeutella” kvinnognäll. Rejält förvirrande och motsägelsefullt blir det när hon beskriver sig själv som en underdog, en revolutionär med arbetarklassbakgrund som vågar säga och skriva det ingen
annan vågar -när hon i själva verket tillhör makteliten som agerar och tycker som majoritetstyckarna. En reaktionär samhällsbevarare som för guds skull inte vill att en enda maktordning ska rubbas, särskilt inte könsmaktsordningen som hon själv skickligt lyckats manövrera sig i.
De som inte håller med henne anklagas för att springa med PK-flocken och upprätta den berömda Åsiktskorridoren. Debatten inför bokmässan 2017 är enligt Linderborg ett exempel på detta. De som ansåg att rasisterna och Nya Tiders närvaro var problematisk reduceras till en skock får som inte tänker själva utan följer med strömmen och vill tysta alla oliktänkande.
Det är minst sagt häpnadsväckande. Debatten om Nya Tiders närvaro på Bokmässan föregicks av ett flertal inlägg i media, vissa var för, andra emot. Ingen försökte tysta någon. Det var helt enkelt en debatt och att bli emotsagd är knappast detsamma som att bli tystad.
Och minst tystad av alla i den här debatten såväl som i andra, borde väl ha varit Åsa Linderborg som vid den här tiden var kulturchef för en av Sveriges största tidningar och som syntes och hördes i såväl radio som teve, samt skrev ett flertal inlägg på sin egen kultursida.

Motsägelsefullt blir också hennes ivrande för yttrandefriheten. I fallet Nya Tider och Bokmässan skriver Linderborg: ”Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens”. Men när det kommer till yttrandefriheten under metoo, rätten att berätta om övergrepp, så är den tydligen ändå inte allas.
”Sverige”, skriver Linderborg, ”består idag av 10,3 miljoner lallare. Har den svenska intellektualiteten någonsin befunnit sig på en så låg nivå som nu?”
Knytblusmanifestationer, Nya Akademien, metoo, bojkotten av Bokmässan är alla exempel på initiativ av lallare enligt henne, inte genuina försök att ifrågasätta och förändra gamla seglivade maktstrukturer.

Året med 13 månader borde bli obligatorisk kurslitteratur på samtliga grundkurser i genusvetenskap, både som ett skolexempel på vad internaliserat kvinnohat innebär, men också som ett exempel på hur metoos kritiker tänkte om den revolution som svepte över
världen hösten 2017. En revolution som var så oändligt mycket större än att endast omfattas och utspelas i media, som Linderborg tycks anse. Metoo var trots allt en revolution som faktiskt förändrade både stora politiska strukturer och kvinnors liv på riktigt, oavsett vad som
skrevs och sades i media. Om man vill vara välvillig kan man läsa Året med 13 månader som en dagbok av och om en kvinna i förfall, åldrande, bedagad, utbränd, dumpad, deprimerad. En kvinna fylld av
självförakt (hon hatar sin åldrande kropp, så mycket att hon ser med avund på de unga kvinnorna på stranden och inte ens vill bada varma sommardagar eller på badsemester i Mexico).
”Det är synd om mig” går som en ogenerad röd tråd genom hela boken samtidigt som hon stör sig på andra kvinnor som ”gnäller” och ”tycker synd om sig själva”.
En kvinna som visserligen anser sig vara överlägsen stora delar av befolkningen men samtidigt inser att hon befinner sig i fritt fall och därför bör ursäktas för att ha skrivit det hon skrivit (vissa texter minns hon inte ens att hon skrivit).
Men när hon upprepar allt i bokform går det inte riktigt att bortförklara åsikter och beteenden med minnesförlust, alkoholkonsumtion eller allmän psykisk instabilitet. Allt finns ju att läsa här i en bok som jag utgår ifrån har nagelfarits och redigerats av såväl redaktör som förläggare?
Och i så fall blir det något av det mest provocerande och beklämmande jag läst på länge. Men å andra sidan är det knappast för mig och Sveriges feminister som cowboyfeministen Linderborg skrivit denna moderna variant av En dåres försvarstal för, utan för grabbarna. De
som hon omger sig med och som hon nu söker bekräftelse och förlåtelse för sina felsteg och övertramp i framför allt Benny Fredriksson-publiceringen. Och de lär mer än förlåta henne för denna dagboksroman full av internaliserat kvinnohat. Det är synd om människorna, som
August sa.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *